Listsäsongen 2009

Det är den 19 augusti, jag är redan trött på alla jävla listor. Listsäsongen har knappt ens börjat, men det känns som att det blir värre än nånsin i år. Inte nog med de sedvanliga årsbästa, nu ska vi även utse decenniets bästa låtar, skivor och filmer. Tio års kulturproduktion, sammanfattad och nerkokad. Kanon ska utses.

Det jobbigaste är visserligen inte själva listorna per se, om de nu på något magiskt sätt kunde fått verka fristående, så det bara hade varit att undvika dem. Nej, det är hela karusellen runt omkring, den högljudda och viktiga Diskussionen. Människors åsikter. Tycka och tänka, rada upp och jämföra. Stöta och blöta, prata och tjata. ZZZZZZZZzzzz. Snark.

Dessutom beklagar man sig gärna över hur man våndas över sin lista. Rädslan att glömma något i sammanställningen, oroa sig offentligt och kanske till och med reservera sig när man väl är klar. Det är i vilket fall givet att man ska lägga ner sin själ. Anstränga sig, för listan ska spegla ens själv. Man är sin kulturkonsumtion.

Jag är inte dummare än att jag förstår listans plats i nöjesjournalistiken. Det är ett enkelt sätt att fylla ett par spaltmeter, och på något vis göra bokslut. Därmed inte sagt att det inte är det menlösaste man kan läsa på en skärm.

Vet även att det kan finnas en glädje i att sammanfatta olika saker man råkar gilla i stunden, för sig själv såklart delvis men ofta också för att tipsa vänner och bekanta.

Inget konstigt med det, jag tycker bara det är ofantligt tröttsamt med dessa forcerade, årliga redogörelser där varenda skrivkunnig ska lista och tycka samtidigt, alla om ungefär samma saker. Som att någon på allvar skulle bry sig huruvida man sätter Embassy på första eller femtionde plats. Allt som en del i ett ständigt positionerande.

Här har ni en jävla lista:

1. Rangordna
2. Min
3. Röv