ur tidningen wendy

älskar när vuxna ska göra kultur för ungdomar. det här är såklart jätteroligt.

heja friskt humör

när man ser jonathan richman göra såhär, så är det helt omöjligt att inte vara glad. det kan ju vara svårt i dessa dagar att vara det, glad. själv råkar jag vara lyckligt lottad, och lever för närvarande ett rätt drägligt liv. fint. på många sätt fantastiskt. jag kanske är glad, säg, halva tiden? ungefär? trixigt att uppskatta, men den halva tiden är jag så också väldigt glad, kanske rent av på bättre humör än nånsin. saker går min väg osv.

jag tröttnade lite på att de senaste inläggen i vinnarbloggen var så oklädsamt buttra och tröökiga. därav videohälsningen.

känslan av att sverige blöder

känslan att det för varje minut som går blir svårare att leva, för dom som redan har det svårt att leva. känslan av att se på när trygghets- och välfärdssystem som tagit decennier att bygga upp, hastigt jämnas med marken.

vetskapen om att sånt som tillhör oss alla, och kommer oss alla till gagn, snart kommer vara i händerna på dom som redan har det så bra. och istället för att tjäna allas gemensamma intressen, tjäna deras. förlopp som aldrig kan omvändas. har man sålt är man såld är man utlämnad till sig själv. känslan av att dom som bestämmer pissar på oss. skrattar oss i ansiktet.

politiken som nu förs är omänsklig. människofientlig, rent av, som om målet vore att knäcka folk. för folk kommer att knäckas, när de drivs till att tävla med varandra om samma låga löner. det finns inte längre några garantier för rättvisa. varför skulle någon bry sig om det, rättvisa? det innebär ju att några måste göra avkall, för att hjälpa andra. och så kan vi ju faktiskt inte ha det. det har vi ju bestämt. alla har varit med och bestämt detta, det är vad vi vill ha.

jag känner en total uppgivenhet, frustration, ilska. vafan händer? vad kan JAG göra? vad kan VI göra? var börjar man?

Di blå, uppe i det blå

Mot bättre vetande låter jag mig idag uppröras av diverse högerbloggar. Bland andra Carl Bildts, och kanske främst kommentarerna i anslutning till den. Intrycken är svåra att släppa. Det är svårt att släppa att det finns så många AS som är beredda att slicka Bildt i rumpan. Man slickar så glatt såväl honom, som resten av borgerligheten samt alla tänkbara människor i Svenskt näringsliv. Dag ut, och dag in. Tungan in, och tungan ut. Det måste vara väldigt speciella rumpor att slicka! Man kan ju bara hoppas att det smakar!

I andra fora har jag tidigare berört Niklas Wykman (ledsen om jag målar upp obehagliga bilder nu), Moderata ungdomsförbundets ordförande, och kommenterat det som publiceras i hans blogg. Vi som följer den vet att det ganska tydligt står klart att han inte är skarpaste kniven i lådan.

För er andra är det på sin plats att uppmärksamma hur verklighetsfrånvänd den unga högern är, och vad den på allvar faktiskt tycker.

I sitt senaste blogginlägg, med hittepåordet "kyotoprotokollsmiljö" (sic) i rubriken, tycker Wykman att det blir lite konstigt att prata miljö med unga människor. För att det inte är "samma miljö som diskuteras på DN Debatt eller i P1". Han fortsätter, "När vi unga människor tänker miljö så är det möjligheten att resa iväg och se en annan miljö."

Dessa ord introducerar ett videoklipp där Wykman intervjuar "ganska många" (dvs två) människor vid Arlanda express. Jag tog mig friheten att transkribera ett avsnitt. Med ett nästan skrämmande kolonialt anslag påar Wykman:

"När vi som är unga äntligen har råd att resa, då är det tråkmånsar som vill sätta stopp för det. Men vi som är miljövänner, vi vill ju att man ska kunna komma och se miljön, och hur fantastisk den är. Det finns många sätt att vara rädd om miljön, att sluta upptäcka den är inte ett av dem."

Wykman visar även prov på lysande intervjuteknik, och drar fantastiska slutsatser.

NW: Du jobbar på Arlanda om jag förstod det rätt.
Kille: Ja, det stämmer.
NW: Då träffar du många, bland annat unga, människor som ska ut och resa. Brukar dom vara glada eller sura?
Kille: Glada, aldrig sura miner.
NW: Glada - resa gör människor glada helt enkelt. Glada människor är roligare att träffa.

Jag tycker alla som är intresserade av sin samtid bör hålla sig à jour med vad som händer i Sveriges största ungdomsförbund, och regelbundet titta in på Niklas Wykmans blogg. Där finns bevis för hur de "nya gamla reaktionärerna" inte riktigt har koll på läget.

versälskaren

på väg till jobbet imorse kunde jag inte tänka på annat än första versen i "just what i needed", och ägnade morgonen åt att plöja cars-videor på youtube. i eftermiddag har första versen i raspberries "i wanna be with you" etsat sig fast i mitt huvud. alltså, den är två jävla rader! eller oh, egentligen bara en! "if we were older we wouldn't have to be worried tonight" och sen pang, refräng. herregud. samma sak i "go all the way", ett intro, svinkort (och fantastisk) vers, därefter refräng. inte ens en refränghatare som jag kan förneka effekten i detta grepp.

eller okej. nu kände jag att det var dags att skriva lite om det här med popmusikteori. ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och som har stor indirekt daglig inverkan på ens musikkonsumtion men som egentligen inte bordes ägnas så mycket direkt tanke. för min del anser jag det rätt tradigt att teoretisera kring något så individuellt som popmusik. nu tänker jag göra det ändå.

alltså apropå det här med "refränghatare", som jag just kallade mig själv. jag tycker såhär ungefär:

självklart uppskattar även jag en välskriven refräng. det är som med kultur i stort, känns det bra gillar jag! man gillar ju bra musik! problemet tycker jag är refrängen som koncept. ett slags mål dit versen ska leda. en melodisk hook menad att vara låtens kärna. det man ska minnas och vissla på. textmässigt nån plattityd som upprepas och tjatas om tills låten är slut. tråkigt, SVINTRÅKIGT! jag tycker man ska skriva låtar som är bra redan från början! man ska kunna nynna på varenda del i ett arrangemang! varje melodiskt tema ska vara en hook!

observera att jag nu talar om direkt, rak popmusik. musik som GÖR ANSPRÅK på att vara direkt, rak popmusik. det finns annan musik också. jag lyssnar på annan musik också. men som låtskrivare försöker jag själv förhålla mig till dessa mina egna regler, och i så stor usträckning som möjligt göra (eller kanske mer realistiskt STRÄVA efter att göra) oklanderlig musik.

såhär mitt i schlagersäsongen är ämnet ganska aktuellt, och just melodifestivalen är ett intressant exempel. där om nånstans ska en låt fastna så fort man hör den, tävlingen GÅR UT på att fånga folks omedelbara uppmärksamhet. varför är då de allra flesta tävlande bidrag slätstruken radiomuzak utan varken själ eller särart? det förbryllar mig!

huskur

jag känner ingenting, visst var det hit jag ville komma? inte kär, inte arg, inte ledsen, inte glad, inte trött, inte pigg, inte intresserad av att träffa någon. i min enfald kokade jag inatt ihop en vag plan om att besöka malmö till helgen, men frågan är om jag lyckas uppbringa tillräcklig entusiasm tills dess.

mitt nyårsfirande var lika anspråkslöst som jag önskat, jag var hemma med mathias. det var väldigt viktigt för mig, då jag lagt alldeles för mycket vikt vid betydelsen av nyår (och för den delen andra specifika händelser, datum och möten) tidigare. på ett sätt kan man säga att jag undvek en typ av skrock (forcerat, storslaget välkomnande av "nya tider"), och försvarade mig med en annan (förnekelse, allt är som vanligt osv). hittils är jag nöjd med mitt val.

nu önskar jag mig stillsamma tider. alla planer är lagda på is och jag tänker inte anstränga mig för något. tacksam för det som kommer till mig, obrydd inför allting annat. själviskt, ja. men det måste vara så. allt jag vill är att gå till jobbet, gå hem, gå till jobbet och så vidare. känner ingenting för någon och det var väl kanske inte riktigt dit jag ville komma, men det får duga.