versälskaren

på väg till jobbet imorse kunde jag inte tänka på annat än första versen i "just what i needed", och ägnade morgonen åt att plöja cars-videor på youtube. i eftermiddag har första versen i raspberries "i wanna be with you" etsat sig fast i mitt huvud. alltså, den är två jävla rader! eller oh, egentligen bara en! "if we were older we wouldn't have to be worried tonight" och sen pang, refräng. herregud. samma sak i "go all the way", ett intro, svinkort (och fantastisk) vers, därefter refräng. inte ens en refränghatare som jag kan förneka effekten i detta grepp.

eller okej. nu kände jag att det var dags att skriva lite om det här med popmusikteori. ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och som har stor indirekt daglig inverkan på ens musikkonsumtion men som egentligen inte bordes ägnas så mycket direkt tanke. för min del anser jag det rätt tradigt att teoretisera kring något så individuellt som popmusik. nu tänker jag göra det ändå.

alltså apropå det här med "refränghatare", som jag just kallade mig själv. jag tycker såhär ungefär:

självklart uppskattar även jag en välskriven refräng. det är som med kultur i stort, känns det bra gillar jag! man gillar ju bra musik! problemet tycker jag är refrängen som koncept. ett slags mål dit versen ska leda. en melodisk hook menad att vara låtens kärna. det man ska minnas och vissla på. textmässigt nån plattityd som upprepas och tjatas om tills låten är slut. tråkigt, SVINTRÅKIGT! jag tycker man ska skriva låtar som är bra redan från början! man ska kunna nynna på varenda del i ett arrangemang! varje melodiskt tema ska vara en hook!

observera att jag nu talar om direkt, rak popmusik. musik som GÖR ANSPRÅK på att vara direkt, rak popmusik. det finns annan musik också. jag lyssnar på annan musik också. men som låtskrivare försöker jag själv förhålla mig till dessa mina egna regler, och i så stor usträckning som möjligt göra (eller kanske mer realistiskt STRÄVA efter att göra) oklanderlig musik.

såhär mitt i schlagersäsongen är ämnet ganska aktuellt, och just melodifestivalen är ett intressant exempel. där om nånstans ska en låt fastna så fort man hör den, tävlingen GÅR UT på att fånga folks omedelbara uppmärksamhet. varför är då de allra flesta tävlande bidrag slätstruken radiomuzak utan varken själ eller särart? det förbryllar mig!