igår gjorde jag bort mig. alltså all skit som kunde gå, gick åt helvete. bokstavligt talat. flygbussjäveln gick sönder. så vi blev tvugna att byta buss, vilket tog en kvart extra. så när jag kom fram till biljettautomaten var det för sent att köpa stand-by till kalmar. (här är där jag begår mitt misstag,) så jag flög till växjö. för att ta ett tåg därifrån. planet blir försenat, jag är framme på växjö centralstation sju minuter för sent. man fattar grejen. jag har aldrig känt mig så misslyckad. utelämnad åt skit och skit och jag var runt på hotell och typ allt var upptaget och bokat och rum kostade 1195. 1195. och såklart, såklart regnar det och jag har packning och gitarr och hittar för fan inte i växjö. klockan är typ elva och jag börjar gå mot motorvägen för att lifta mig ett åk hem. mina föräldrar ringer och ger mig bannor. de förbjuder mig även att lifta. de förbjuder mig alltså att lifta. jag är tolv år gammal. efter överläggande löser de dock och lyckligtvis problemet, genom att föra över cash och jag lyckas hitta ett rum som kostar 900.
jag vet inte om jag kan uttrycka hur nerpissad jag kände mig. strandad. ynklig. bortgjord.
läxan, antar jag, handlar om vad ida och anton och jag pratade om senast igår, marginaler. som jag hela livet varit privilegierad att ha på min sida. allt jag tagit mig för har på något sätt löst sig. det här löste sig inte. jag var helt oförmögen att på egen hand lösa problemet. jag älskar mina föräldrar så jävla mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar